Wisława Szymborska

(Foto: Danuta B. Łomaczewska)

WISŁAWA SZYMBORSKA

Nobelpristagare i litteratur 1996

1980 gav OrdStröm ut den första volymen med Szymborskas dikter på svenska, ALDRIG TVÅ GÅNGER, och Szymborska fick ett omedelbart genombrott i Sverige. I Dagens Nyheter skrev Bengt Holmqvist:

Hur stark och i grunden oföränderlig Szymborskas egenart ter sig i allt hon skriver […] Szymborska skildrar den lyckliga kärleken med övertygelse, men som en taktlöshet och ett hot mot moralen […] naturligtvis urartar angreppet till en hyllning: skenbart motvillig, ställd på huvudet, djupt negativ, oemotståndlig. Också sådana konststycken är Wisława Szymborska tämligen ensam om.

Översättarnas insats beskrev han som ”en demonstration som genomförs effektivt, rent av med ett slags bravur.” (Dagens Nyheter 30.8.80)

Som Holmqvists anmälan antyder är kärleken ett huvudtema i urvalet, vilket bl. a. beror på att dikterna i denna volym härrör från en tidigare period i Szymborskas produktion.

Dikterna har tolkats av slavisten professor Per-Arne Bodin och författaren Roger Fjellström. I denna andra utgåva, utgiven i samband med att Wisława Szymborska tilldelades Nobelpriset i litteratur 1996, har dikternas tolkning reviderats och tio nya dikter har tillfogats. Per-Arne Bodin har försett boken med en efterskrift, ”En poet för hela världen” (se nedan). Boken avslutas med Werner Aspenströms dikt till Szymborska, ”Om hon från Polen vore här just nu” från diktsamlingen Ty (1993). Omslagsbilden är en akvarell av Thage Nordholm.

En digital version finns via elib tillgänglig för bibliotekslån.

Historien om tillkomsten av boken har Roger Fjellström berättat (se nedan).

***

 

Ur ALDRIG TVÅ GÅNGER

VID VARJE TILLFÄLLE

Det kunde ha hänt.

Det måste hända.

Det hände tidigare. Senare.

Närmare. Längre bort.

Det hände inte dig.

Du överlevde, för du var först.

Du överlevde, för du var sist.

För du var ensam. För det fanns folk.

Åt vänster. Till höger.

För att regnet piskade, för att skugga föll,

för att vädret var klart.

Lyckligtvis fanns där skog.

Lyckligtvis fanns där inga träd.

Lyckligtvis en skena, en hake, en balk, en broms,

en nisch, en kurva, en millimeter, en sekund.

Lyckligtvis flöt ett halmstrå på vattnet.

Alltså, därför, emellertid, trots allt.

Vad skulle hänt om handen, om benet,

bara ett steg, en hårsmån,

på grund av omständigheter –

Så du finns till? Direkt från ännu ett avvärjt

ögonblick.

Nätet hade ett hål, och du slank igenom hålet.

Jag kan inte sluta förundras, inte nog förstummas.

Hör –

hur snabbt ditt hjärta slår

för mig.

*

LIVET OMEDELBART

Livet omedelbart.

Föreställning utan repetition.

Kropp utan måttagning.

Huvud utan eftertanke.

Jag kan inte rollen jag spelar.

Jag vet bara att den är min, outbytbar.

Vad stycket handlar om,

måste jag gissa mig till på scenen.

Uselt förberedd är jag, på livets ära.

Med möda klarar jag det påtvingade tempot.

Jag improviserar, fast jag avskyr improvisationer.

Jag stakar mig på varje steg i okunnigheten om tingen.

Mitt sätt att vara har bismak av provinsialism.

Mina instinkter är rent amatörmässiga.

Rampfebern, som ska ursäkta, förnedrar.

De förmildrande omständigheterna känns grymma.

Oåterkalleliga ord och reaktioner,

oavslutad räkning av stjärnorna,

karaktären som en kappa knäppt i språng

och här, det eländiga resultatet av brådskan.

Bara att få repetera en enda onsdag i förväg,

eller att få göra om en enda torsdag!

Och nu redan fredag med ett scenario jag

inte känner.

Allt som det ska? – ropar jag (rösten hes,

fick inte ens harkla mig i kulissen).

Tanken är förrädisk, att det är en slarvig examen

avlagd i ett provisoriskt rum. Men nej.

Jag står bland kulisserna och ser att de är solida.

Precisionen i rekvisitan är slående.

Vridscenen fungerar sedan en stund.

En bit bort har till och med nebulosorna tänts.

Ack, jag betvivlar inte att det är premiär.

Och vad jag än gör,

blir för alltid till det jag gjort.

*

UNDER SAMMA STJÄRNA

Förlåt mig, tillfälle, att jag kallar dig nödvändighet.

Förlåt mig, nödvändighet, om jag ändå felar.

Hoppas lyckan inte vredgas, att jag kallar den min.

Låt de döda glömma, att de knappt glöder i minnet.

Förlåt, tid, för mängden av missad värld per sekund.

Förlåt, gamla kärlek, för att jag tar den nya som

den första.

Ursäkta, fjärran krig, att jag tar hem blommor.

Ursäkta, öppna sår, att jag sticker mig i fingret.

Förlåt mig, ni som skriker ur avgrunden, för

menuetten på skivan.

Förlåt, alla på stationerna, för min sömn klockan fem

på morgonen.

Tillgiv, hårt pressade hopp, detta mitt skratt.

Tillgiv, öknar, för att jag inte bispringer er med en

sked vatten.

Och du hök, likadan efter alla år i samma bur,

alltid orörlig, försjunken i samma punkt,

ge mig förlåtelse, även om du är uppstoppad.

Förlåt mig, nerhuggna träd, för de nya bordsbenen.

Förlåt, stora frågor, för små svar.

Sanning, granska mig inte för mycket.

Auktoritet, ge mig storsintheten.

Du tillvarons hemlighet, får allt tåla att jag drar

trådar ur ditt släp.

Anklaga mig inte, själ, för att jag sällan har dig hos mig.

Förlåt, alla, att jag inte kan vara överallt.

Förlåt mig att jag inte kan vara alla och envar.

Jag vet så länge jag lever att jag inte kan överse med

att jag står i vägen för mig själv.

Ta inte illa upp, mitt tal, att jag lånar högtidliga ord

och sedan lägger ner möda på att de ska verka lätta.

*

Wisława Szymborska

Tolkning: Per-Arne Bodin och Roger Fjellström

© Författaren och översättarna

*

Efterskrift i Aldrig två gånger

EN POET FÖR HELA VÄRLDEN

Wisława Szymborska föddes 1923 i en liten ort utanför Poznań. Hennes familj flyttade till Kraków när hon var i sjuårsåldern och det är Kraków med dess centraleuropeiska atmosfär som är Szymborskas stad. Där har hon varit bosatt under hela sitt vuxna liv och där studerande hon polonistik och sociologi vid universitetet.

Från 1952 var hon redaktör för poesiavdelningen i tidskriften Det litterära livet. Hon debuterade redan 1945. I början av 50-talet skrev hon dikter i en stil som kanske kunde kallas socialistisk realism. Först mot mitten av 50-talet framträdde hon som mogen författare.

Sin poesi har hon givit ut företrädesvis i små sparsmakade volymer med titlar som: Salt (Sól) 1962, I varje fall (Wszelki wypadek) 1972, Det stora talet (Wielka liczba) 1976, Människor på en bro (Ludzie na moście) 1985 och Början och slut (Konjiec i początek) 1991.

Szymborskas poesi är förvisso lättillgänglig men svår att karaktärisera. Lättast är kanske att utgå från vad den inte är. Szymborska är en mycket otypisk polsk poet och även otypisk i ett bredare östeuropeiskt sammanhang. Hennes poesi överensstämmer knappast med våra förväntningar på en polsk diktare. Den metafysiska dimensionen, som är så viktig i nästan all polsk poesi, lyser nästan helt med sin frånvaro.

Hennes poesi handlar om människor som inte längre tror på Gud och inte heller längre försöker att återvinna någon sådan tro. Sökandet efter livets mening sker hos henne inte i metafysiska termer, utan i existentiella: hur finna ett sätt att leva i en värld utan metafysik.

Många av hennes dikter behandlar döden och utgör försök att finna tröst undan vissheten om dödens ofrånkomlighet. Trösten finner hon inte i tron, inte heller i ett heroiskt accepterande eller i någon visshet om att människans verk lever vidare, utan i ett accepterande – om än motvilligt – där insikt och humor är strategier.

I Szymborskas diktning från 1960- och 1970-talen, som många av denna antologis dikter är hämtade från, framträder kärleken som ett viktigt tema. Den skapar kanske något av den metafysiska dimension som annars saknas i hennes poesi. Kärleken är hos Szymborska något unikt, ofattbart, himlaupphöjt, ett mystisk upplevelse som inte kan förklaras eller analyserar. Samtidigt kan hon se på förälskelsen och kärleken med distans och leende.

Szymborska talar inte i det polska folkets namn och hennes poesi saknar helt nationalistiska eller polsknationella övertoner. Frånvaron av dikter om det polska folkets svåra öde skiljer henne från de talrika polska romantiska poeterna. Polska realia saknas mestadels i hennes dikter. Det är också svårt att finna särskilt många exempel på allusioner till tidigare polsk poesi.

Referensramen för hennes poesi är den europeiska kulturtraditionen och den euro­peiska efterkrigsmänniskans erfarenheter. Det är människan och det mänskliga som angår henne, och det är detta som gör hennes poesi lättillgänglig och allmän­giltig.

Hon intresserar sig inte för kollektivet i någon form, utan för individen och förhållandet mellan individer. De stora talen och människomassor skrämmer henne. Det finns inte heller någon heroisering i hennes poesi – tvärtom. Och föreställningen om poetens exklusiva roll i världen saknas hos Szymborska.

Hennes uppträdande, hennes försiktighet att uttala sig om sin poesi eller i andra frågor, och hennes tveksamhet inför det offentliga livet, beror säkert inte bara på personlig blyghet, utan på en medvetet vald livshållning och ett särskilt förhållningssätt till sitt skapande. När hon läser sina dikter använder hon sin vanliga röst och avstår från att deklamera, vilket annars fortfarande är ett vanligt sätt att läsa poesi i de slaviska länderna.

Många av den polska poesins efterkrigsgestalter har ägnat sin poesi åt en djuplodande undersökning av det europeiska kulturarvet och ett försvar av detta kulturarv gentemot den östeuropeiska kommunismens utarmning eller västerländsk kommersialism. I Szymborskas dikter framstår kulturarvet ofta i negativ form, som ett dammigt museum, en likgiltig tragedi eller en överlastad barocktavla.

Detta mumifierade kulturarv får det mänskliga att framstå som ännu mer levande, men naturligtvis finns ingen kulturfientlighet i detta. Szymborska är tvärtom en kulturpoet, hennes dikter spelar och leker med den västerländska kulturens realia, medan rena naturdikter sällan förekommer. Ofta möter hon emellertid kulturarvet med samma milda, men samtidigt skarpa, ironi som hon över huvud taget har inför världen. Med denna inställning betraktar hon historien och dess händelser.

Det finns inte heller hos Szymborska något av den polska upprorsandan. Hon är lågmäld i sin ironi, olydig men aldrig infam eller rabiat. Hon kritiserar inte den religiösa världsbilden, den bara saknas hos henne. Hon angriper inte den polsknationalistiska inställningen, den finns bara inte i hennes poesi. Hennes vapen är inte den deklarativa protesten utan skrattet, som dock aldrig blir till hånskratt och skadeglädje.

Szymborskas poesi saknar helt det högtidligt patetiska, som annars är en så viktig del av den polska poesins intonation. Hennes dikter är inte tirader av vackra ord, utan ett lågmält vardagligt samtal med läsaren. Dikten får sin kraft inte genom lärda allusioner, utan genom oväntade infallsvinklar för att beskriva den moderna människans dilemma. Tingen får tala om människorna och inte tvärtom, och djurens perspektiv får tydliggöra vårt moraliska handlande. En skildring av avsaknad gestaltar det icke-närvarande, liksom drömmen tydliggör vakenhetens värld.

Szymborska leker ofta med fraseologismer och ordspråk som hon gärna ändrar litet på. Det är i leken med talspråket som det polska framträder starkast i hennes poesi. Vändningar från folkpoesin återkommer ofta. Då och då använder hon också rim för att understryka eller överraska (något som vi överfört till svenska endast i några få fall).

Djupet i Szymborskas poesi finns i hennes insikt om människan och hennes villkor, inte i en svårtydd poetisk form. Ett av de vanligast förekommande stilistiska greppen i hennes poesi är uppräkningen av föremål, vilket placerar dikten i verkligheten, och upprepningar av likartade situationer som gör det möjligt dra slutsatser av allmängiltig natur, utan att poesin därav någonsin blir abstrakt.

Det kan finnas ett drag av lärodikt från 1700-talet i hennes poesi, med den skillnaden att högtidligheten helt saknas. Hennes exempel ger anledning till en moralisk slutsats, men samtidigt ett ifrågasättande av denna slutsats. Exemplen är inte heller som i lärodikter abstrakta, utan konkreta, som livet självt.

Vad man hur som helst kan säga, är att Szymborska är en idépoet snarare än en känslopoet, samtidigt som idéerna och deras bärare behandlas med mänsklig förståelse och värme.

Szymborska skriver om livet, döden, kärleken och medmänskligheten på ett språk som är det sena 1900-talets talspråk. Det okonventionella i hennes poesi gör henne svårfångad för kritiken och för litteraturvetaren som gärna vill att en polsk poet ska överensstämma med det här skisserade mönstret. Hennes annorlundahet gör henne däremot angelägen för läsarna. Hon har också en stor och trogen läsekrets både i Polen och i Västeuropa.

Sin poesi har hon själv sammanfattat på följande sätt:

I mina dikter strävar jag efter den effekt som inom konsten kallas klärobskyr. Jag skulle vilja att högt och trivialt, sorgligt och komiskt ska stå sida vid sida, eller till och med sammanflätas i mina dikter. Självklart betyder det inte att jag strävar efter tvetydighet, tvärtom skulle jag vilja att allt vad jag skriver vore klart, lättförståeligt, och jag blir mycket ledsen, när någon inte förstår något av det jag skriver.

Per-Arne Bodin

*

HUR ALDRIG TVÅ GÅNGER KOM TILL SVERIGE (TVÅ GÅNGER)

Till Wisława Szymborska

Som brukligt är vid en kär persons begravning, efter jordfästningen och till gravölet eller åtminstone koppen kaffe efteråt, vill jag berätta en historisk bagatell om den döda: hur Wisława Szymborska med urvalsvolymen Aldrig två gånger kom till Sverige.

Det var inte jag som fann henne, utan slavisten Per-Arne Bodin, sedermera professor i slaviska språk. Året var 1978 och vi försökte oss som översättare. Jag samarbetade med Bodin för att jag behövde hjälp med en rysk poet som jag var förtjust i, Marina Tsvetajeva. Under vårt arbete med Tsvetajeva kom Per-Arne som också kunde polska med en bunt råöversatta dikter av den i Sverige och större delen av världen okända Szymborska. Jag fattade omedelbart tycke för dikterna, vi utvidgade urvalet och började arbeta med tolkningen. Det pågick av och till under några år.

1979 hade jag startat OrdStröm, mitt minimala bokförlag, som nu behövde utgivning. Per-Arne var vänlig nog att låta OrdStröm som sin tredje bok ge ut vår version av Szymborskas dikter. Anhållan om kontrakt ställdes till Agencja Autorska, den statliga polska författaragenturen. Anhållan beviljades, och det på ovanligt fördelaktiga villkor: honoraret var 300 kronor och kunde betalas sedan boken sålt ihop pengar.

Jag satte dikterna hos Författarens bokmaskin på Kungsholmen, via en hyrd Composer, en skrivmaskin med visst minne och utbytbara kulor med olika typsnitt och -storlekar. Texten klippte jag ur utskriftens pappersremsor och klistrade upp på tillskurna A5-blad, vilka paginerades. Jag bad min vän Thage Nordholm, Nordingråkonstnären, om en omslagsbild och efter ett par dagar kom han med en underbar akvarell av en ros med ett blad som faller. Den stärkte mitt preliminära val av boktiteln, Aldrig två gånger, efter en av bokens finaste dikter.

Titeln gjordes med gnuggisar. Omslaget var i vit kartong, inlagan av trähaltigt papper och trycktes extra billigt av Sveriges då billigaste tryckeri, Bild & tryckarverkstan i Luleå. Upplagan sattes till optimistiska 1.000 ex. Aldrig två gånger utkom i augusti 1980. En dryg månad senare var hela upplagan slut, efter en entusiastisk helsidesrecension av DN:s kritiker Bengt Holmqvist (30/8/80). Tolkningen höll han för ”en demonstration som genomförs effektivt, rent av med ett slags bravur.” Boken försvann ur handeln eftersom jag saknade medel att trycka till. Tryckningen hade finansierats av stöd från Statens kulturråd och det gavs bara, om alls, för första upplagan.

Det gick några år, Szymborskas anseende växte trots det ringa antalet exemplar av hennes diktbok som fanns i cirkulation. Sålunda ägnade Folke Isaksson henne ett kapitel i sin samling av excellenta poeter, Gnistor under himlavalvet (1982). Per-Arne ville följa upp framgången med ytterligare en volym, och han gav mig en ny bunt dikter i råöversättning. Jag läste, och läste än noggrannare. Men fann att detta andra varv urval av hennes dikter inte kunde bli i klass med det OrdStröm redan hade gett ut.

Jag refuserade Szymborska! (och tycker alltjämt att hon är ojämn). Samtidigt betalade jag henne emellertid ett slags extra honorar. I 80-talets början blev situationen prekär för många författare i Polen, bland dem Szymborska. Så jag skickade henne 1.000 kr extra, en check i ett brev. Jag hörde aldrig något från henne, kanske pengarna aldrig nådde fram.

Ytterligare ett par år gick, Anders Bodegård började översätta Szymborska och Fibs lyrikklubb gav ut. När hon 1996 tilldelades Nobelpriset i litteratur satte Per-Arne och jag genast igång med att se över våra tolkningar och urvalet, ett efterord tillfördes av Per-Arne och jag fick Werner Aspenström att låta mig infoga hans dikt ”Om hon från Polen vore här just nu” (ur Ty, 1993). Ett nytt kontrakt behövdes emellertid för att sätta igång Bild & tryckarverkstan. Jag prövade att ringa Szymborska, skrev expressbrev och faxade. Allt fruktlöst.

Till sist fick jag en idé. Vid denna tid var jag lektor i praktisk filosofi vid Umeå universitet, vilket som litet utkantsuniversitet var i ständigt behov av extra glans. Jag uppvaktade rektor med en beskrivning av min speciella relation med årets nobelpristagare i litteratur och förslaget att Umu skickar mig till Krakow med en inbjudan till Szymborska att i samband med prisutdelningen komma och läsa/föreläsa i Umeå. Men att jag samtidigt skulle presentera henne ett förlagskontrakt för andra, reviderade upplagan av Aldrig två gånger nämnde jag inte.

Rektor antog förslaget med entusiasm. Dagen efter satt jag på flyget, först till Arlanda, därifrån till Warszawa, sedan ett gropigt propellerplan till Krakow. På flygplatsen i Warszawa köpte jag en flaska Wisniowka, det polska körsbärsbrännvinet, till present. Framme tog jag in på hotell. Jag hade inte kunnat varsko Szymborska om min ankomst, visste alltså inte om hon var hemma eller kunde ta emot mig, strängt taget visste jag inte om adressen jag hade fortfarande gällde. Det första jag gjorde den första dagen var därför att uppsöka denna adress, Ul. Chocimska 19 m-939.

Efter en del irrande fann jag huset. Porten var låst och hade porttelefon. Szymborskas namn fanns där, men jag vågade inte ringa på porttelefonen av rädsla för att som okänd bli avvisad – jag ville möta henne direkt. Efter en stund går någon ut ur porten, och jag går in. Szymborska bor högst upp utan hiss. Jag ringer på. Möte eller inte möte, det kan avgöras på ett ögonblick; i ena handen har jag flaskan Wisniowka, i andra en blomma och i axelväskan det förberedda kontraktet och inbjudan från Umeå universitet. Helt tyst. Men så hör jag tassande steg i lägenheten, dörren öppnas försiktigt och Wisława Szymborska står där, ser rundögt på mig.

Vem var jag?

En som hade förberett sig noga!

Kära fru Szymborska, se här er förste svenska förläggare som vill gratulera! – fast på franska. Jag överlämnar flaskan och blomman. Hon blir glad, ler förtjust, men förklarar att hon inte har tid för mig; inne i lägenheten väntar ett polskt TV-team som just ska ge sig av med henne för flera dagar, de ska uppsöka diverse platser som varit viktiga för henne. Tyvärr, beklagar! Fast hade jag kommit några minuter senare skulle hon inte ha varit hemma.

Snabbt och liksom apropå drar jag upp mina ärenden. Hon tar emot inbjudan och kontraktet, som hon lovar skriva under men först när hon läst igenom det. Hon beklagar återigen, och ler varmt. Liksom jag, som inte har alltför mycket att beklaga.

Så är mötet över. Fyra och en halv unika lyckträffsminuter.

En vecka senare kommer kontraktet tillbaka påskrivet. Och några veckor före utdelningen av Nobelpriset finns Aldrig två gånger i bokhandeln för andra gången (dock inte precis densamma).

Till Umeå universitet kom inte dess poet, och dess opålitlige tolk sågs aldrig mer riktigt väl där.

Men nog var hela grejen, lilla OrdStröms tidiga utgivning av Szymborska, det svenska litterära 1900-talets stora scoop, som en av mina vänner brukar säga.

Roger Fjellström

/Från Fjellströms ventil, 6 febr. 2012

*

2 kommentarer

Comments RSS TrackBack Identifier URI