Den 21 januari förhandspublicerar Svenska dagbladets kultursida fem dikter ur boken, under rubriken ”Det krig som vi utkämpade tog aldrig slut”.

Den 26 januari presenteras boken fylligt vid en Primo Levi-afton på Italienska kulturinstitutet i Stockholm (kl. 18.30), i anslutning till Förintelsens minnesdag den 27 januari. Adress: Gärdesgatan 14.

Under aftonen talar institutets direktör Paolo Grossi om Primo Levi, Roger Fjellström och Anette Sallmander läser dikter av Levi, professor emerita Jane Nystedt och professor Emanuele Zinato (som bidrar med en efterskrift i boken) talar om Levis skönlitterära verk.

Den 27 januari ges samma program i arrangemang av Institutionen för moderna språk, avdelningen för italienska, Uppsala universitet (kl. 11.15).  Adress: Sal Eng 16-0043, Thunbergsvägen 3L (Engelska parken – Humanistiskt centrum).

Den 30 januari talar Fjellström om Primo Levi och läser dikter av honom på Poesibazaren, Stockholms stadsbibliotek (kl. 18.00). Adress: Hörnet Odengatan/Sveavägen.

*

Framtida e-böcker kommer på samma sätt att först läggas ut en tid i en gratis preprint version innan de släpps i köpversion. Så följ med!

Skulle du hitta  korrekturfel eller dylikt under läsning, var snäll rapportera in det!

*

Det är blandade natt- och dagboksstycken från Nordingrå (Sv) och Fanø (Da), 1984-94. Boken var tänkt för utgivning för länge sedan, men det blev inte p g a diverse omständigheter. Nu publicerar OrdStröm den som e-bok i pdf-format, p g a diverse andra omständigheter. Den är en kort tid framöver gratis nedladdnings- och utskrivningsbar. Klicka på länken i boktiteln, här ovan eller under fliken Bokutgivning. När filen är öppnad kan du minska texten till önskad storlek. För att läsa vid annat tillfälle, gå till Arkiv, Spara som eller Skriv ut.

Eventuellt kommer boken senare som print on demand.

Författarens kommentar?

Han vill inte gärna säga något. Ber man honom, börjar han trampa oroligt och säger som hans vän målaren Thage Nordholm brukade göra när man tittade närmare på någon av hans tavlor:

- Den är gammal, sörru, mycket gammal!

***

”Ah, alla stolar i huset faller sönder. Man lutar sig tankfull åt någon sida och ens kluvna sits rämnar så man går i golvet. Man reser sig och griper en annan stol men blir stående med en avsliten rygg full av spretande revben i handen…”

*

Fossil själ ger vitalt skäl

*

Ko är oK

*

Ljus är nervöst bländat mörker

*

”Jaså, varför går du i så fall omkring med ett ljus på gatorna ibland?”

”Enbart för att hindra andra från att kollidera med mig.”

*

/Idries Shah, Den ojämförlige Mulla Nasrudins bedrifter. Övers. Claes Hylinger. Lund: Bo Cavefors förlag, 1976.

kärilsvag

nässelvägen

nässelfjärilsväg en

*

*

Det var någonting nu på tidiga morgonen att minnas, men vad var det? Jag stod vid en rinnande kran och sköljde två tomater, två fasta, röda tomater. Jag står vid en kran, den rinner, två tomater i min hand, den kupade handen som håller dem rör sig samtidigt över deras hud, gnuggar, putsar den, som en fluga sina vingar. De glittrar i vattnet, lyser i det tunna morgonljuset. Jag bär dem till bordet där en kniv ligger färdig. Vad var det för tanke jag skulle minnas? Tomaterna som övervann tanken.

*

En kväll med den lokala solidaritetskommittén för flyktingar. Vackra människor, moraliska människor, kloka människor. Till kommittén kom för nio år sedan min professor i praktisk filosofi i Stockholm, Harald Ofstad, då pensionär sedan ett tag. Jag frågade hur det hade gått. ”Bra”, säger Eva, ”det var så roligt att han ville komma till oss”. Jag frågade för att hans sjukdom redan då måste ha varit framskriden – drygt tre år senare var han död. Ett av hans sista framträdanden, detta inför den lilla umeåska asylkommittén, kampcell mot landets maktarrogans. Filosofen som under den nazistiska ockupationen av hemlandet Norge suttit still i sin studiecell och tampats med filosofiböckerna. Svensk etikprofessor från mitten av 50-talet, genom ett gediget verk med tolkningar av tesen om viljans frihet. Förespråkaren av icke-våld, fast känd bland studenterna för sina våldsamma moralfilosofiska exempel. Där ströps det friskt, grillades och kokades. ”Men vi undrade kanske lite. Så disträ. Men trevlig. Han hälsade på allesamman tre gånger, tog i hand. Jaha – Alzheimer. Jo föredraget gick bra. Han hade manuskript, läste ur en av sina böcker…” Vårt förakt för svaghet. Ansvar och handling. Vi kan förändra världen. På slutet förstod han bara de folksagor han hade hört i sin barndom, skulle höra dem om och om igen. Pojken som åt ikapp med jätten… – bröt ihop varje gång hans fru Erna var försvunnen ut på toaletten… Hade kommit vankande långt efter de andra flygpassagerarna. Men vid den här tiden klarade han sig tydligen. Hur gestaltade den sig för honom? Läsa innantill, Harald, den briljante improvisatören som aldrig föreläste ur manuskript. Hälsa. Viktigt. För säkerhets skull en gång till, eller har jag hälsat? Var är vi i tidens gång? Hitler ska inte få segra. ”Vi kan förändra tiden!” Fast i en tidsvirvel. Alltjämt vi? O viljans innebörd. Redan en evighet sedan.

*

”Remember, remember, remember – my name!” refrängen i Alzheimer-serien FAME från 80-talet. (Vad jag kommer att vilja titta på när om den dagen –)

*

Nog skulle det göra skillnad om dagarna fick olika namn, måste döpas varje dag på nytt. Men hur besvärligt skulle inte planering och samhällsliv bli. Hur skulle man alls kunna beskriva dagen så den blir på en gång bestämt och unik, ”vi ses en dag då solen lyser en stund och sedan…”. Skulle kräva ett omöjligt förutseende. Och även om vi lyckades häva dagarnas rundgång så kommer förstärkt ansiktenas, månarnas, gräsens, blomningarnas, kylans… Liv över tiden och gemenskapsliv tycks kräva upprepning, sju gånger, sju gånger sjuttio, tusentals, hundratusentals gånger. Repetition, schablon, vår arvedel, vår strupes år i världen. Tur att vi är så känsligt kalibrerade att varianter beständigt kan få oss att studsa och rysa. Men vad är väl varianterna annat är specifika sammansättning av schabloner. Plus X, varats rena kategori, oupplevbar och självklar på samma gång. Vara utan igenkännande, O död och pina.

*

Tom Waits på jobbet. Vecka av planering, och planering för planering, för forum för levande historia i Umeå: Förintelsen ska rycka närmare. Erfar starkt behov av något annat, av Waits skrovliga, varma röst, se ut genom fönstret, se rörelserna i rönnen på gården, vaggandet av dess upphöjda klasar röda bär. I morse var hustaken vita, första frosten, som alltid förtidig.

*

”Framlidna”. Ett vackert ord. Har inte med lidande att göra. Förlidna och framlidna. En liten bit längre fram bara, så att vederbörande knappt längre kan urskiljas. Bara nästan borta. Inte avliden, utgången, död. Och är det inte riktigt? ”Som framlidna professor X skriver…” Alltjämt där, verkande från konceptualitetens jordskorpa, som höljer alla hål och sår.

*

Man ser kanske lite trött och låg ut. ”Hur har du haft det idag då, pappa?” Det är den yngsta, 10 år, som frågar. Lite trött, som sagt, och tänker lite på hur jag och andra trötta pappor ska kunna förklara för våra barn hur vi har haft det idag. Kan jag säga, ”Idag har det bara varit Förintelsen som vanligt”. Eller, ”Jo du, idag har jag jobbat för att ett centrum för tortyr- och traumaskadade kommer till stan…” Hur få barnet att förstå något sådant, och bör man få det tänka sig in i människoutrotning, eller i de krigsskadade, de systematiskt plågade. Mödrar och fäder som gapar stumt inför frågan om hur de haft det idag. Hur kunna tala om vissa andra mödrar och fäder, bödlarna, som omärkligt glider runt frågan och säger att de idag skött sitt jobb lika omsorgsfullt som vanligt, kanske att de fått beröm av överchefen. Eller vad sa exempelvis kommendant Höss till sina tre barn, när han kom hem på kvällen till den fina villan med trädgård intill det elektriska lägerstängslet, där barnen lekte bland fruktträden med utsikt över nedgången till en gaskammaren? Hur skröt han för dem, hur roade han dem? Eller blev det för barnen inte konstigare än att ha en slaktare av kor och grisar till pappa, barn som skrattar åt historien om den löjligt ylande grisen som försökte smita, och hur tre karlar fick släpa den –. Märklig och kuslig för vad den säger om människan är skildringen i Gitta Serenys unika bok om Franz Stangl (Vid avgrunden), kommendanten i lägret Treblinka, av hur den ovetande hustrun och barnen kommer på semester till Stangls förläggning i Polen, byn Belzcek, där samma vår judeutrotningens teknik fullskaligt utprovas med Stangls medverkan. Flickorna är i tidigaste skolåldern. De har skollov och bär sina finaste, blommiga sommarklänningar. Franz själv har bytt uniformen med likstank mot civilistens ledigare dress. Han slappnar av, njuter av samvaron med sin familj, man skrattar, badar och äter gott, sover ut på morgnarna. Har det mysigt, helt enkelt, under solig sommarhimmel med förargliga stråk av sotig, kväljande rök. Och så älskad blir faktiskt denne överbödel av världshistoriskt mått av sina flickor att de långt senare, i exilens Argentina, när hans gärningar blivit helt uppenbara för dem, fortsätter att omhulda honom. Säger: monster behöver inte vara psykopater, de kan vara kära lilla trötta pappa.

*

Stangl. När det kom nya transporter till förintelselägret Sobibor brukade han övervaka alltsammans från hästrygg, med ridspöt i handen, blänkande stövlar och en fläckfri vit linnejacka, ibland också vita ridbyxor och vit kappa. När Sereny frågar honom varför han bar en sådan jacka, blir han svaret skyldig, förklarar bara att han i ett väveri i en stad intill sett ett så vacker linnetyg som han gärna ville låta sy sig något av –. Att han bar dressen vid dessa tillfällen får vi ingen förklaring på. Frågan är om inte det är hans stela tigande som är mest avslöjande, genansen för den vita jackans innebörd. Kläderna gör mannen, heter det. Den vita dräkten som gjorde honom till upphöjd ärkeängel vid entrén till ”himlafärdsgatan” – den inhägnade passage han lät bygga till gaskammaren –, ärkeängel betraktande ett folk som möter sitt av gud utmätta öde, vit som all oskuld: gud rår, en ängel bara övervakar verkställigheten. Ren vit jacka, liksom hovets tysta tjänare, liksom överläkaren som följer den kritiska operationen. Vit jacka som flygfältmarskalk Göring. Kommit upp sig en bit. Höjdare. Vit jacka på slaktarbodens dräng… Hur kan man undgå att i rolltermer tolka den man som vid väldens ände lät bygga en kulisstation prydd med riktningsskyltar och blomsterrabatter, där tiden stod stilla på en målad klocka, som i ett österrikiskt folklustspel i helvetet.

*

Hur ska det nya millenniet bli? Litet oroande, i det digitala fönstret på min nya millennieklocka ­– med 2000 präntat på kransen över urtavlan – finns ett stående besked: ”Error”. Jag har kontrollerat inställningen av tid, datum och år, allt stämmer. Ändå detta återkommande: ”Error”.

*

Ålderstecken, måhända. Otidsenlighet åtminstone. 1900-talet är det som alltjämt upptar mig, mitt eget och det kollektiva. Varför ska man minnas, egentligen? Att minnas känns som om man möter en hand som sträcks ut från det förgångna, men där finns ju ingen. Det nu förgångna sträckte ut händer mot framtiden, men då fanns ingen där att ta emot. Nu, när jag är i dess framtid, har jag då en förpliktelse att ta emot händerna som sträckts ut över tiden, även om de är mina forna? Varför skulle jag göra det, jag kan ju inte rädda någon undan något som redan hänt. Dra det noggranna minnet av vederbörande över till nuet, därigenom rädda något? Men underlåter jag, finns ingen att klandra mig för försumligheten, och ingen som lider av den. Ska jag kanske göra det för min egen skull? Men lever jag inte bäst om jag glömmer det förflutna, som Samuel Beckett formulerade saken:

Live and clean forget from day to day

Mop life up as fast as it dribbles

away.

Vad blir jag då för en… Men är inte Beckett motsägelsefull, innebär inte minnet just att vi ”mop life up as fast as it dribbles away”? Här, med en hjärna som en sur skurtrasa full av passerat liv.

*

Minnas, för att bevara sin integritet. Fast är det inte snarare att det förflutna sålunda genom mig håller sig flytande, bevarar kontinuiteten av sin integritet? Minns, kamrat! Det förflutna som en parasit som beständigt flyttar över sina ägg till nuet.

*

Nej inte så. Jag kommer bra överens med de döda. Folk som jag gillat älskar jag som döda och tänker oftare på än när de levde. Folk som jag inte gillat begråter jag ändå när de dör. Författare vars appartition jag inte stod ut med i min ungdom, när de levde – författare som Gunnar Ekelöf, Harry Martinsson, Eyvind Johnson, vilkas berömmelse och akademimoln runt pannan stötte mig i min känsliga, betryckta ungdom, uppskattar jag nu högt och rent. Min auktoritäre, undanglidande och manipulative professor Ofstad står nu inte längre i vägen för sin moralfilosofi. Olof Palme, vars double-talk blev allt mer pinsam och som mot slutet till och med blev vapenhandlare, är nu en exceptionell hedersknyffel. Jag misstänker starkt att min far som avliden kommer att framstå i klart ljus och restlös försoning. Ack. T.o. m. monster som Stangl, Höss, eller för den delen Hitler, kan jag med lugnt sinne går runt, titta på från olika sidor och begrunda. Döden gör dem alla en tjänst, tjänst ingen människa begär. Är det alltså som lögn vi ska bevara vår historia? Eller är det en större, opartisk sanning som småningom framträder och som vi ska ta emot? Men vad är det för slags sanning när den levande synvinkeln och reaktionernas subjektivitet rensats bort –

*

Stephane Bruchfeld kontrasterar i sin essä ”Ain´t it the truth” (Sidor av Förintelsen) två samtidiga världar, den just påbörjade Förintelsen på den europeiska kontinenten med USA och Hollywood, där den färgade sångerskan Lena Horne den 16 september 1942 i scen för en film ligger naken i ett skumbad och sjunger ”life is short, short brother, ain’t it the truth, and there is no other, ain’t it the truth”. Det gäller att njuta livet så länge det pågår, är Lena Hornes budskap. Han frågar sig om hon visste att samtidigt som hon repeterade och spelade in sången mördades tiotusentals oskyldiga och försvarslösa små barn, fäder och mödrar, unga som gamla över hela kontinenten? Han tror det inte, trots att nyheter om svåra förföljelser och massakrer hade kommit ut i nyhetsförmedlingen under våren och sommaren 1942. Tanken att hon skulle ha gjort den sången utifrån vetskap om vad som skedde i Europa skulle göra den obscen, motbjudande, tycks Bruchfeld mena. Men hur sträng ska man vara? Vrider man fram klockan ett par år, när kunskap om vad som skedde fanns, finner man alltjämt Hollywoodfilmer med glada sånger. I det Europa som inte var krigszon dansade man, sjöng och skrattade. I själva hjärtat av Förintelsen, inom arbetslagen av fångar i förintelselägren, frodades en galghumor som skulle ställt Lena Hornes i skuggan, om hon hade vetat. Själva samtidigheten i skeendena tycks vara en viktig faktor för Bruchfelds reaktion. Jo. Men om han har rätt, hur kan vi i så fall nu skämta och roa oss samtidigt som vi hör att på avstånd miljoner barn svälter, lider av sjukdomar, får benen bortsprängda av minor, skickas ut i krig… Under hela den hittillsvarande historien skulle medvetna människor bara få gråta eller i alla fall hålla sig gravallvarliga. Men har vi inte rätt att hålla de oskyldiga barnen i oss vid liv, låta dem skratta, skratta när de kan?

*

Om kampanj för att hålla de döda levande gör de levande som döda… När skulle en förpliktelse till gravallvar på grund av passerad monstruositet vara över? Finns det ett antal sorgeår, efter vilka man får gifta om sig med livsglädjen? Tillhör man de direkt drabbade finns nog inget utrymme för den moraliska frågan, vad man bör göra – man sörjer så länge smärtan finns där. Men om man inte är direkt drabbad och kan välja, skulle då förpliktelsen blir svagare och svagare med tiden? Kan vi lugnt betrakta långt förflutna grymheter med enbart insektsforskarens intresse? Är det passabelt att spexa eller le roat åt Jerusalems förstörelse, gladiatorspelen eller trettioåriga kriget? Har tiden alltså en moraliskt urlakande kraft? Det vore egendomligt. Men om icke, skulle förpliktelsen till allvar ju ackumulera väldeliga med tiden, så att vi knappast skulle uthärda att leva.

*

Egendomligt är det, eller är det det? – med näppe har vi lyckats förtränga historiens, dagens och morgondagens mördande och elände, har fått upp näsan över tidningssidan, skjutit in aktuellts TV-bilder på ett kamouflerat sidospår, förrän vi sätter på kaffet och börjar söka efter kvällens och helgens nöjesämne – den nya mordserien med ansikten som kommer oss nära, de våldsamma uppgörelserna med de enfaldiga onda, det kittlande studiet i detaljerade illdåd… Jag är inte riktigt säker på att Stangl är av en annan sort än vi icke-Stangl.

*

Give me a break! Bra uttryck. Ge mig en paus. Ge mig en broms. Ge mig en brytning. Ge mig en chans! Det ger en så dyster bild av mitt inre liv att läsa de tidigare dagboksbladen att jag en period inte förmått se mig fortsätta serien. I stället gått upp i golvläggning, klinkers, kinkig sak. Varje helg och flera kvällar i tre veckor. Ah, helt slut, ändå piggare på något sätt. Sätta äppelträd eller lägga klinkersgolv, finns det något bättre att göra medan världen permanent förgår? Fart på ett område kan vara stillhet på ett annat.

*

Vaknar till klockradions larm som denna morgon är ett reportage om de fortsatta översvämningarna i Bangladesh, där två till tre miljoner människor nu är på flykt eller hotas. I reportaget skildras en familj med många barn som suttit fem dygn på ett hustak, sedan flytt vidare eftersom vattnet stigit. Nu försökte de bygga ett skydd mot regnet av kvistar och blad. Man var mycket, mycket hungrig. Nyheterna fortsätter med de senaste dödsoffren i striderna mellan palestinier och israeler och att hela fredsprocessen nu håller på att kollapsa. Efter det ska man upp, snegla efter väderleken och sätta på en riklig frukost i ett varmt kök till sina välnärda barn, äta, tala lugnt och förmedla optimism inför ännu en arbets- och skoldag i världen. Om att vara vuxen är att klara ett sådant konststycke, då är att vara vuxen också att kunna effektivt avskärma sig – och att i princip klara en kommendering som vakt i ett förintelseläger. Men också barn klarar ju att på så sätt avskärma sig… Kanske är att vara vuxen att klara ett sådant konststycke men ständigt i solsken och överflöd inom sig mumla: ”Förlåt mig denna solskensdag, förlåt mig denna bit lycka. Förlåt mig att jag inte lider med er alla -

*

Såg i helgen Peter Weiss’ pjäs Rannsakningen, baserad på de s.k. Auschwitzrättegångarna i början av 60-talet. Vittnesmål ställda mot bödlarnas försvar. Bödlarna görs av skådespelare som visas i TV-apparater och offren-vittnena framställs av ett ganska godtyckligt urval ortsbor som läser från papper. Regissörens tanke tycks ha varit det här är fråga om saker som inte bör spelas. (För det är väl inte ekonomin som bestämt uppsättningsideologin?) Stark sak. Samtidigt bidrar den innehållsliga styrkan i kombination med raden av televiserade bödlar och stakande läsningar till att hela föreställningen blir något av en övning i detsamma som pjäsen skulle försöka motverka: isolering och avskärmande av en ohygglig verklighet. Fast skulle det inte ha blivit så (om än i mindre grad) även om allt spelats fram levande, illusionen varit fullkomlig? Själva teaterformen tänks ju skapa ett rum för tryggt upplevande av saker som under vanliga omständigheter är ohyggliga och uppslitande. Publiken ska sitta torrskodd även om havet gungar. Antag att publiken på teatern reagerade adekvat på en skildring av Förintelsen, det skulle krossa hela teaterbesökets sammanhang! Så sker inte. Egendomligt speglas vårt synbart oberörda åskådande i uppskruvad form i ansiktena och hållningarna hos de finklädda bödlarna på sina stolar i TV-rutorna. I slutet är det som om bödlarna tagit över vår roll, det är de som applåderar, vanvettigt, som efter en storartad uppvisning. De börjar applådera efter anklagade Mulkas plädering att vi måste förstå att det var synnerligen pressande tider, nu är det dags att glömma, dra ett streck, blicka framåt. Men det är oss de applåderande bödlarna stirrar glatt på under applådsmattret. Applåderar de kanske vår perfekta självkontroll, så lik deras egen, hyllar de möjligen vår tidigare och kommande glömska, vår likt deras så lätta övergång till jobb och vardagsbekymmer? Rannsakningen som katharsis för bödlar… Efteråt sitter publiken osäker, förvirrad men försöker sig ändå på en matt applåd, som på något sätt känns malplacerad efter bödlarnas manande åska av entusiasm. Faller vi in i bödlarnas klappningar genom att applådera? Bekräftar vi deras hållning? Och vad skulle man egentligen applådera? Skådespelarinsatserna är ju minimala, det finns inget lysande spel att belöna. Författaren? Men han har utfört ett ganska enkelt jobb, klippt samman domstolsdokument. Riksteatern och regissören, Etienne Glaser, som gjort uppsättningen? Kanske. Men fan vet om inte Glaser med sin uppsättning ger oss – och sig själv – en besk grimas. Ska det applåderas? Ja. Ty först här drivs vi att pröva de möjliga bödlarna eller passiva åskådarna i oss själva. Vi har placerats på de misstänktas bänk. Tungt, det vi tvingas bära med oss hem.

*

Skådespelerskan Inga Gill död. Intill: färgbild på en trivsamt leende person. Sammanställningen känns oanständig. Samtidigt, vilken bild skulle passa till? Svartvit, kanske. Ja, och gärna något suddig, indikerande ett borttonande. Ingen högtidlighet i uttrycket, här finns inget att fira. Åtminstone allvarligt, aningen moribunt ansiktsuttryck, harmonierande med sammanhanget. För min del blir det nog inget problem, att döma av min samling fotoautomatkort i skrivbordslådan. Men skulle också muntra aktörer vara tvungna att anlägga begravningsmin vid fotografering i mogen ålder, se ut som ett instrument stämt för död snarare än upptåg? Måtte väl räcka att döden klipper. Inget arrangemang av presentationen hjälper. Oanständigt, men skuld ingens. Lekare Gill ligger ogill. Vi som alltjämt gills skälver för ingenting.

*

Mitt värde, hur är mitt värde, mitt – kolestrolvärde? Ringer om uteblivet besked. På väg in i testernas tid. Bror och två nära vänner som kollapsat i infarkt. Ännu en vän långtidssjukskriven för utbrändhet. Och en som… På väg in i prövningarnas tid, den värdefulla tiden, värdefulla otidigheten.

*

Vaknar på natten av denna tanke som jag om och om igen glömmer: filosofins objekt är inte ord och papper, dess resultat inte analyser, essäer, böcker, dess stationer inte projektmedel och tjänster. Strävan till vishet är den stående kärnan. Dess föremål är dina tankar, känslor, handlingar. Att leva väl och dö väl. Såtillvida är jag grek. Men mitt leverne är samtida akademiskt-analytiskt… Åh. Utmattad, deprimerad, ensam. Ser jag mig runt, ser mina kollegor i landet, samma sak. Det ena går kanske inte alls ihop med det andra.

*

Vinterreklam på bussen som passerar: ”Skynda, liften stänger!” Bild på barn skrattande och lekande runt sina Joggi fruktjoghurt. Ja, barn har svårt med framförhållningen. Vi har lärt oss, fått lätt med den, till den grad att vi blir som lite bakom.

***

(Dagboksblad aug. 00 – febr. 01)